Medlemsbrev

 Vårt emblem

 

MEDLEMSBREV     3 / 17                                                       Sibbo den 25.9. 2017

 

Hej alla krigsänkebarn

Nå nu har vi vår sommarträff bakom oss och efter allt tack och beröm så vill Ulla och Caj tacka alla som var med och gjorde träffen till en fest. Utan er blir det till ingenting. Teatern okänd soldat var en stor och mäktig upplevelse för oss alla, men den gav oss också en tankeställare hur det har varit för våra pappor. Kanske en del upplevde den för kraftig och bullrig men vi hade ju goda föreläsare före och efter teatern som gav oss alla hjälp vi behövde? Vi kan gott säga att Lärkulla gjorde sitt bästa och trots lite gamla slitna byggnader var stämningen god och hemtrevlig.

Ekonomiskt har vi det bra tackvare stiftelserna och fonderna som har varit givmilda detta år. Vi vill ännu en gång tacka dom som var enligt följande: Kaatuneiden muistosäätiö, Krogellska stiftelsen, Svensk-Österbottniska samfundet, Urlus-säätiö, Svenska kulturfonden, Stiftelsen Tre smeder, Stiftelsen för svensk pensionärsverksamhet, William Thurings stiftelse, Stiftelsen Emillie och Rudolf Gesellius fond, Sparbanksstiftelsen i Borgå, Lars Höglund (tavla).

Vi hade ett styrelsemöte den 11 september och då funderade vi på nästa sommarträff som kommer att hållas i Vasa den 7-9 augusti 2018 samt att vi skall fira Finland 100 år tillsammans. Mer om det i brevet.

Med bästa hösthälsningar till er alla.

Caj

  • Finland 100 år

Styrelsen beslöt att vi träffas och firar Finland 100 år den 15 november 2017 kl 14.00 med att bjuda alla medlemmar (även din följeslagare om du behöver det) på gratis lunch och kaffe samt någon lätt underhållning. Anmälan bör ske senast den 8 november enligt nedanstående lista.

Pedersöre: Polaris Edsevö

Thorolf tar emot anmälan tel. 045 257 64 64

Närpes: Frank Mangs center

Åke tar emot anmälan tel. 050 353 20 38

Lasse Eriksson medverkar.

Vasa: Tesses cafe Karlebyvägen 2063

Börje tar emot anmälan tel. 050 591 79 58

Inga Skott kåserar.

 

Södra Finland: Cafe Torpanranta, Munksnässtrand 2 Helsingfors

(spårvagn nr 4ans ändhållplats)

Caj tar emot anmälan tel 0400 461 458

MM- kvartett sjunger

OBS. Till Väst- och Öst-nylänningarna ordnas buss om vi blir tillräckligt många som kommer med från Ekenäs och Lovisa.  Om det blir busstransport meddelar vi er senare per telefon. Bussen kostar 15€ per person.

 

  • Medlemsavgift

De medlemmar som har en giroblankett med i kuvertet så har enligt granskning inte betalt sin avgift (ca 70 st.) Vi har fått en inbetalning av Carita Gustavson och Aila Irmeli Finholm. För vem har ni betalt? Tag kontakt med kassören Karin tel.0400 642 295. Styrelsen beslöt att vi kan godkänna understödande medlemmar.

 

 

  • Sommarträffen 2018

Vi träffas i Vasa den 7-9 augusti 2018. Plats och program kommer i senare medlemsbrev men skriv upp datumen i er nya kalender.

 

  • Logo

Vi d några medlemmars bortgång har de anhöriga

använt föreningens emblem i dödannonsen.

Styrelsen anser att det är fin uppmärksamhet och vi

beslöt att sätta in emblemet på vår hemsida för

kopiering. Se materialbank. Det skulle se ut så här.

Vår adress till hemsidan är:

http:// www.svenskfinlandskrigsänkebarn.multi.fi/

 

  • Ullas kommentar om sommarträffen

 Seminariet i Karis, Lärkkulla

 

TACK alla glada 122 deltagare i årets Sommarträff. Och tack för alla positiva

kommentarer vi har fått nu efteråt.

För första gången prövade vi på att ha en Sommarträff med två övernattningar och det visade sej vara riktigt lyckat. Det blev inte tunga bussresor två dagar i följd och tiden räckte till för möten och samtal. Nu när vi har träffats ett antal gånger börjar vi känna varandra bättre och har mycket att prata om. Också de som var med för första gången såg ut att trivas och få nya bekanta.

 

Tisdagen den 1.8 började med välkomstkaffe. Sen hälsade vår ordförande oss välkomna och Lärkkullas direktor, Björn Wallén, berättade om Lärkkulla förr och nu. Just nu pågår en språkkurs för invandrare men man hade påpassligt skickat dem på en kryssning för att frigöra rum och bäddplatser som behövdes för oss.

 

Efter middagen vandrade vi iväg till Karis kyrka som finns i närheten. Där fick vi höra om medeltidskyrkans historia och gamla, unika konstverk, lyssna till

orgelmusik med kantor Åsa Westerlund vid orgeln samt delta i en aftonandakt.

De som ännu orkade samlades i brasrummet och aulan för att delta i allsång

och njuta av Wil-Ma orkesterns alltid lika omtyckta toner. ETT STORT TACK till Marianne och Wilhelm!

På onsdagsmorgonen den 2.8 vaknade vi upp till ett häftigt regn. Oj, nej,

tänkte vi säkert alla. Det är ju i dag vi skall på teater i Harparskog, där allt försiggår utomhus. Det blir nog att klä sej i regnrock och gummistövlar för att klara föreställningen. Men som på beställning började det klarna upp och klockan 12 lyste solen från en molnfri himmel. Kvällen blev en av de vackraste som vi haft i sommar.

AMI ASPELUND och TEDDY GRANROTH underhöll oss på förmiddagen med många fina sånger, bl.a. med texter av Lars Huldén. Speciellt omtyckta var sångerna på Munsala-dialekt som Ami klarade riktigt bra.

Landshövding (krigsänkebarnet) Jakob Söderman talade i sitt festtal om sin

egen barndom då han ofta var hos sin mormor i Österbotten. Det var något som han knappast talat om i ett festtal förut. Bl.a. berättade han om hur han skrev

ett brev till Mannerheim när han var 7 år. Han fick ett handskrivet svarsbrev

från Mannerheim som då var president.

På eftermiddagen talade dr Jani Roman om barns psykologiska utveckling och vilken betydelse familjen har för barnet. Han berörde också vad det kan betyda att en förälder (eller båda) rycks bort ur ett barns liv.

Han betonade också hur viktig familjen är för alla dess medlemmar och hur det påverkar alla  när någon i familjen upplever starka  emotionella känslor.

Han talade också mycket om hur det som man upplevt som barn bärs med till nästa generation och nästa….

Intressant var också den demonstration han gjorde av KONSTELLATION,

där Börje A och Siv T fick agera försökspersoner.

Det här föredraget var verkligen något som gav mycket att tänka på.

 

Sen blev det auktion på tavlan Franciscus av Assisi som målats och donerats av Lars Höglund. Tavlan ropades in av paret Kindgren, så tavlan fick följa med

dem till Sverige.

Efter kaffet fick vi söka oss till de tre väntande bussarna som skulle ta oss via en sightseeing i Ekenäs till teatern Okänd soldat i Grabbskog på Hangö udd.

Vid 18-tiden bänkade vi oss vid 7 långbord och fick en god ärtsoppa serverad av flinka marthor. Många av oss sökte sej sen till ”krigsstigen” där man fick veta vad som på riktigt hade utspelat sej just på denhär platsen under kriget.

Föreställningen Okänd soldat fyllde sedan de närmaste 3 timmarna.

Otroligt välgjort, då man tänker på att de flesta av skådespelarna var amatörer. Man fick än en gång en påminnelse om hur fruktansvärt kriget är och det var

ju just krigets fasor som Väinö Linna ville få fram med sin roman.

Ändå saknades inte humorn i skådespelet trots allt elände. Att språket var lite

väl grovt för våra öron, var man ju beredd på.

Nästa morgon fick vi stifta bekantskap med Hilkka Olkinuora och ta del av

hennes tankar om ”Minnen, smärtan och visdomen. Ett helt liv.”

Oj, så mycket klokt hon sade. Det skulle fylla de kommande 5 medlemsbreven om man försökte få med allt.

Efter Hilkkas föredrag berättade Kristina Palmér om sin verksamhet i Sverige samt läste ett par av pappans mycket vackra och berörande brev, som han skickat från fronten.

Sen var det dags för Modersmålets sång, avskedslunch och hemfärd.

Tack för alla fina vinster till lotteri som många av er hämtade med.

Denhär gången blev det inte tid för lotteri men vi sparar vinsterna till nästa år.

TACK till er alla som deltog i seminariet. Vi hoppas på lika stort deltagande nästa år.

 

  • Festtalet på sommarträffen av Landshövding J Söderman

Självständighetsfest för Svenskfinlands krigsänkebarn rf. Lärkulla i Karis den 28 2017 kl 10.15 Jur.lic Jacob Söderman

 

Bästa festpublik!

I år fyller Finland 100 år. Nästa år fyller jag 80 år. Jag har varit med om mycket av Finlands historia som självständig republik. Jag förlorade min far i maj 1941.Jag vill förmedla er några av mina minnesbilder.

I maj 1941 när min bror var 4 och jag 3 år stannade en stor svart bil utanför vårt hus i Åggelby. Det var sällsynt. Ännu märkligare var det att min mor brast ut i hjärtskärande gråt.

Oljetankern Josefina Thordén, på vilken min far var kapten, hade bombarderats utanför Färöarna och gått under. Många sjömän hade förolyckats, många hade räddats.

När herrarna från rederiet kom till oss, visste hon att det var ett dödsbud de kom med.

Det fanns vitsippor i skogen intill. Min bror rusade iväg och jag efter. Vi plockade så mycket vitsippor vi kunde. Så vi sprang hem och trängde oss mellan de vuxna och gav dem till mor.

Hon brast på nytt i gråt, fast vi hade trott att hon skulle bli glad över blommorna.

 

Far hade sällan varit hemma, då hans fartyg hade transporterat olja och bensin från Galveston i Texas sedan vinterkriget börjat. Vi förstod nog inte riktigt vilken olycka drabbat vår familj.

 

Min mormor var hemma från Ribacka gård på Björkö. Hon var död, men våra släktingar som ägde gården bad oss till Björkö för att tillbringa somrarna 1942 och 1943.

Det blev ett oförglömligt minne att vistas där, lugna trygga människor, näringsrik föda och inga bombalarm på nätterna.

Vi lärde oss mjölka, använda separatorn och söka efter korna i skogen, när de inte kommit hem fast det blivit kväll… allt under dottern i gården, Annis vakande öga.

En bunke fil på morgonen blev min delikatess. En morgon när vi sprang för att ta våra filbunkar i källartrappan var de borta.

Vi rusade in till värdinnan Hilma i köket och ropade: någon har tagit vår fil! Hon rörde om i grötkastullen tittade på oss och sade lugnt: ”Pojkarna kom hem i natt. De var hungriga! Sätt er så får ni gröt!”

Gustav och Evert hade fått permission för att hjälpa till på gården. Det var lugnt på fronten, ställningskrig förrän det brakade löst på vintern 1944.

Vi följde ivrigt med vad pojkarna i soldatdräkt gjorde på gården, fast övertygade om att de tagit kål på en hel del ryssar. De tog oss snorungar t.o.m. med ut på havet och fiskade och blev våra hjältar för livet.

Båda kom hem från kriget i gott skick, Evert tog över gården och Gustav skötte om postkontoret och var länge kommunalstyrelsens ordförande.

 

Sommaren 1970 tillbringade vi sommaren där med våra tre barn för att de skulle få uppleva skärgårdens vardag och dess fina människor.

 

Bombardemangen av Helsingfors blev häftiga på vintern 1944. Min mormor som var provisor på Apoteket i Nykarleby bad att vi skulle komma dit.

Där var lugnt.

Före avresan bombades Helsingfors häftigt hela natten. Luftvärnet på Himmelsbacken i Kottby sköt för fullt. Skulle resan bli av?

På morgonen packade vi och tog oss till Helsingfors järnvägsstation som bombats. Tåget till Vasa hade fått fullträff och brann ännu på morgonen. I övrigt var tågen i skick.

När mor kom släpande med vårt pick och pack och sina två barn stannades hon av en ung dam:

”Man kommer inte med på tåget utan barn. Kan frun låna ett?” Frågade hon. Min förståndiga bror vägrade absolut, så jag såg min chans. Man skall vara tapper i krig, tyckte jag. Vi gick hand i hand med damen och passerade spärren och klev ombord.

Tåget var fullt, men en soldat gav oss sin plats.

Hon frågade mej vart vi skulle resa. ”Till Bennäs station och sedan till mormor i Nykarleby” sa jag.

Så tog jag mod till mej och frågade vart hon var på väg. ”Till Tammerfors,”  sa hon och efter en paus, ” för att träffa min fästman” När tåget startade sade hon att vi skulle gå och leta efter min mamma. Hon tackade mamma för lånet och slätade mig vänligt över håret. – En tapper liten gosse, sa hon.

 

När vi kom till Bennäs stod en taxichaufför med en T- Ford och väntade på oss. Om en stund var vi hos mormor. Fast det var skymning, så var staden full upplyst. Den lilla staden mörklades inte. Kriget var långt borta. Mormor hade riktigt kaffe. Min mor och mormor drack tysta och njöt. I Helsingfors fick man inte kaffe utan bryggde något liknande på sikuri och maskrötter. Vi fick kakao och bulle. Idyllen bröts plötsligt av gårdskarlens fru om bankande på dörren och ropade: – Bombanfall, bombanfall, ned i källaren. Det tyckte min mormor inte om. Hon steg upp rätade på sig och röt: -Skräpprat, Nykarleby bombas inte!  Vi barn hörde då redan bomberna vissla. Det roade oss oerhört, att mormor plattade till gårdskarlsfrun. Den ena bomben kreverade på ca en halv kilometers avstånd, den andra låg kvar på åns is på morgonen för stadsborna att begrundas. Synbarligen hade de ryska planen varit och bombat hamnen i Gamlakarleby och haft några bomber kvar. Den upplysta lilla staden fick sitt första bombanfall. Mera blev det inte heller.

Vi var säkra på att mormors modiga handlande hade haft sin verkan. – Nykarleby bombas int! Hade ljudit högt i vinternatten.

 

För lilla Finland såg det mörkt ut på sensommaren 1944. Sovjetarmén gick till anfall med full kraft, tog Viborg och trängde in i södra Karelen. De var överlägsna i antal och särskilt starka i luftrummet. Vår arme var trött men lyckades avvärja anfallet vid Tali-Ihantala i början av juli 1944, men det såg inte alls bra ut. Tyskt strids- och bombflyg, avdelning Kuhlmayer hade deltagit vid sidan av de våra, men länge kunde man lita på dem mera. Tyskland var på reträtt på östfronten. Den finska armen hade dock i hopplöst underläge med stora umbäranden lyckades stoppa den ryska arméns framfart President Risto Ryti avgick den 1 augusti 1944 och Marskalk Mannerheim valdes av riksdagen i hans ställe. Den politiska och militära makten sammanfördes så i samma person. Mannerheim lyckades förhandla sig till ett vapenstillestånd den 19.9 1944.

I anledning av detta gav Mannerheim som överbefälhavare dagordern No 132 där han slog fast den kommande utrikespolitiken.  Bl.a. skrev han:

”De bittra erfarenheterna har visat att förutsättningen för vårt kommande liv är att uppnå bestående, förtroendefulla relationen till ALLA våra grannfolk”

För att trygga landets självständighet gjorde Finland så en totalomvändning i utrikespolitiken och gick in för fredsförhandlingar. Fredsavtalet med de allierade ingicks den 10.2 1947 med hårda villkor. Viborg, Karelska näset och områden i Karelen förlorades, stora krigsskadestånd utdömdes till Sovjet, som därtill fick en militärbas i Porkkala.  Avtalet övervakades av en övervakningskommission  i Helsingfors som leddes av ryssarna. Den lämnade Finland först på hösten 1947. Ett avtal med Sovjet om vänskap och bistånd med Sovjetunionen från 1948 gav stundvis anledning till oro, men hade till slut avtalet igen större betydelse i vår vardag.

 

Vår familj återvände från Nykarleby till Åggelby på hösten 1944. Min bror började skolan på hösten. Jag kunde räkna och läsa och vantrivdes ensam hemma så jag fick börja efter julen. När våra kamraters pappor kom hem från fronten, men inte vår far, ville vi att mor skulle gifta sig på nytt. Hon ville inte. Hon hade haft en så fin man, sa hon. Då frågade vi ”om inte ens Mannerheim skulle duga”. Mamma påpekade då att president Mannerheim egentligen var far till alla finska barn.

I januari 1946 läste jag i Hufvudstadsbladet att president Mannerheim var sjuk. Han skulle kanske avgå. Jag föreslog för mamma att vi skulle gå och tala med honom och be honom fortsätta. Hon sade att han knappast skulle ha tid att ta emot oss. Hon rättade sina elevers prov och sade litet tankspridd:” Du kan skriva till honom” Jag satt mig ner och skrev. Jag berättade om min fars död, då hans tanker hade bombats och tillade att jag hört om att president Mannerheim var sjuk och hoppades att han skulle bli frisk och fortsätta som president. Min bor skrev på, fast han tyckte det var ganska barnsligt tilltag. Någon vecka senare knackade postiljonen på hos oss. Han såg mäkta viktig ut. ” Jag har ett brev från Republikens president till pojkarna” sa han allvarligt och steg på. Synbarligen skulle ett så viktigt brev läsas i hans närvaro. Kuvertet hade Marskalken av Finlands ,Friherre Mannerheims emblem. Det var avsänt den 17.1 1946. Jag läste det högt för min mor, min bror och vårt hembiträde Sylvi…och postiljonen förstås.  Mannerheim tackade för vårt trevliga brev, som berett honom mycket stor glädje. Han sände oss sina bästa hälsningar och önskade att det måtte gå väl här i livet. Han uppmanade oss att vara flitiga i vårt arbete och snälla och lydiga hemma och så glädja vår mor och hedra minnet av vår goda far som ljutit hjältedöden på sin post i kampen för vårt land. Brevet var undertecknad Mannerheim, skrivet för hand.

”Det där brevet har ni ännu mycket glädje av” sa postiljonen och gav sig iväg för att fortsätta sin rond.

Det fanns mycket snö den vintern så man kunde skida i skogarna vid Lillforsen och skinna på Vanda å med våra vänner, så brevet föll i glömska. Mannerheim avgick den 8 mars 1946 när han var säker på att hans officerare inte skulle åtalas i den s.k. krigsansvarighetsprocessen. Min mor tog hand om brevet. Det dök upp när vi gick igenom hennes papper efter hennes död. Postiljonen hade rätt. Vi har haft mycket glädje av brevet.

 

Mannerheim efterträddes år 1947 av statsminister Juho Kustaa Paasikivi, som med skärpa drev på den utrikespolitiska linje som Mannerheim stakat ut i sin dagorder. Finland blev medlem i Nordiska rådet, som inlett sin verksamhet 1952 och i FN i december 1956. Krigsskadestånden betalades. Med sin kloka politik bidrog Paasikivi till att Sovjetarmén lämnade militärbasen i Porkkala 1956 och området kunde återbördas till sina forna ägare. Vi kunde andas friare.

 

Paasikivi efterträddes 1956 av Urho Kekkonen som aktivt följde samma grundlinje. Han föreslog att de Europeiska länderna inklusive USA och Kanada skulle hålla en konferens om samarbete och säkerhet i Europa. Denna hölls i Helsingfors 1975 med alla statschefer närvarande. Det ledde till ett avtal där man kom överens om gränserna i Europa och olika framtida säkerhetsarrangemang. Därtil  förband sig länder att respektera de mänskliga rättigheterna. Detta åtagande kom att påskynda kommunismens fall. År 1975 var Finland ett av de mest respekterade länder i världen. Det hade goda internationella relationer. Det var en nordisk välfärdsstat med modern industri och växande ekonomi, där medborgarnas rättigheter respekterades. Det lilla utarmade landet i norr som förlorat kriget och varit lierad Hitlers Tyskland- visserligen för att få tillbaka de områden Sovjetunionen tagit i freden efter vinterkriget var ett minne blott.

I april 1972 blev jag riksdagsledamot från Åboland. I mina annonser nämndes att jag ”hade rötter i Hitis”, vilket retade mina konkurrenter. Påstående var sant såtillvida att min fars släkt var från Rosala i Hitis, men då han stupat 1941 hade vi haft litet kontakter med släktingarna från Åboland.

 

Min far försvann i havets djup så någon begravning hölls inte. Församlingen i Hitis var dock positiv så han fick sin gravsten på Hjältegraven i Hitis kyrkoby sommaren 1972 sida vid sida med de andra förlista sjömännen som stupat för sitt land. Hela vår familj jämte min mor och min bror närvar på minnesgudstjänsten den vackra sommardagen” när han kom hem” som kyrkoherden uttryckte det i sin predikan.

 

När Mauno Koivisto blev president efter Urho Kekkonen tillsatte han en regering 1982 med Kalevi Sorsa som statsminister. Jag blev social- och hälsominister och nordisk samarbetsminister. I juni samma år hade jag ett kärt uppdrag när de nordiska samarbetsministrarna möttes i Torshavn på Färöarna. En minnessten avtäcktes nämligen på gravgården i Torshavn för att ära minnet av alla sjömän på de tre finska fartyg som förlist genom krigshandlingar nära Färöarna under andra världskriget. Initiativet till minnesmärket hade tagits av Finlands konsul på Färöarna, en aktiv ålänning och kulturrådet Magnus Kull hade med stöd av sjöfararnas fackliga organisationer med ihärdigt arbete fått det hela till stånd. Äntligen kunde dessa tappra sjömän hedras för att de försett Finland med förnödenheter och bensin under kriget. Det första namnet på gravstenen var min fars, sjökapten John Sanfrid Söderman född i Hitis 1904. Många av de tysta hjältarnas närmaste var på plats, så också min mor och bror. Jag höll minnestalet.

 

Finland hade då varit självständigt i 65 år och såg hoppfullt på framtiden. Det var fred i Europa och stormakternas relationer ingav inte oro. Idag är läget ett annat. Vad framtiden bär i sitt sköte är oklart. Vi får lov att hoppas att förnuftet och samarbetet segrar. Finland har följt Mannerheims sista dagorder år 1944 och hållit goda relationer till alla sina grannländer. Finland är därför ett land som har bra relationer i alla riktningar.

Vi kanta initiativ för fredliga lösningar på internationella konflikter. Jag hoppas att vi alla i Finland kan fira ett fint år för att hedra vår självständighet och alla dem som arbetat och offrat sitt liv för vår frihet och rätt att bestämma i vårt land.

Tack för ordet